Broadsword calling Danny boy, come in Danny boy!

av elegansen

(Richard Burtons kodnamn över radiovågorna i Örnnästet var Broadsword. Gud, jag älskar den där affischen. Vi får skäl att återkomma till den är jag säker på.)

Utvärdering:
Det har mer eller mindre gått tio månader – wow, nästan ett helt år alltså – sedan jag beslutade mig för att klippa linan mellan mig själv och sociala medier. Det har varit en skön tidsperiod där jag har kunnat andas ut och inte känna någon stress. Även om man hamnat lite utanför i sina kontaktnät online så kan jag inte säga att jag längtar alltför mycket tillbaka till varken Twitter eller Facebook. Bloggandet känns dock lite annorlunda. Bloggar läser jag ju dagligen. Och människan är besatt av att berätta historier för folk. Så även jag ibland, känner jag.

Beslutet att hoppa av tåget fick en några få reaktioner, bl.a. ett diskussionssegment hos själsfränderna på podcasten Obiter Dictum vilket sedan diskuterades vidare på utmärkta Blog ’em Up. Många bra och tänkvärda reflektioner framfördes. Men i mångt och mycket har jag stannat kvar utanför den kaotiska bubbla som utmärker sociala medier. Jag testade med några vänner att göra en mindre ansträngd gruppblogg, vilket fungerade hyfsat ett tag. Den minimala formen med så lite text som möjligt var intressant för mig eftersom jag ofta har velat uttrycka mig i längre texter och det är något som jag kommer att vilja bära med mig och finslipa i framtiden. För nog är det så att bloggar funkar bättre med kortare texter och en uppsjö av bilder? Visuella medier kommer alltid att göra ett starkare avtryck än blott text.

Utanför fönstret blöder augusti under skyfall och min sommarsemester har redan runnit ner i avloppsbrunnarna. Semestrar brukar innebära en del läsning och jag har förutom CJ Håkanssons rätt underhållande skräckroman Fjärilen från Tibet även sträckläst Maria Soxbos lättsamma intervjubok Dagens outfit – och andra inlägg i modebloggsdebatten. Det är en fängslande bok som inte bara fick mina grunda kunskaper om modebloggare fördjupade utan gav också många inspirerande tips från mästerbloggarna om att skriva. Där poängteras det gång på gång den innehållsliga skillnad som finns mellan blogg- och magasintexter. Det konstateras, som jag påpekade ovan, att bloggar är som mest effektiva när de författas i mindre format. Jag kunde också identifiera mig en del med t.ex. Lisa Corneliussons ångestladdade inre monologer om sitt bloggande. Kanske var det så att jag inledningsvis hade satt min ambitionsnivå på bloggen för högt, att jag inte hade hittat min bloggs ”rätta” layout och textform, och att jag i ren feghet och naivitet sa ”bah, fuck it” när jag inte kände att det ledde någon vart? Att jag gav upp för enkelt? Kanske var det egentligen  - egentligen! - bara en välbehövlig paus som behövdes när den sociala onlinestressen hade nått sitt crescendo?

Alltså: vad jag vill ha sagt är att jag tror att jag ska prova att ta några babysteps på bloggen igen. Bear with me…

Hälsningar, er vilsne vän – som kanske funnit batterier till sin ficklampa,
Elegansen

(P.S. FB och Twitter förblir dock döda för mig.)